tisdag 21 januari 2014

maskulinitet, feminism, jämställdhet och minsta gemensamma nämnaren

De senaste veckor som gått har bl a handlat väldigt mycket om män, rasism, maskulinitet, samtycke och feminism. Begrepp som upptagit mycket medietid och bloggutrymme i en digitala världen men även i den fysiska världen. Själv har jag hamnat i spännande diskussioner med vänner, familj och bekanta kring alla nämnda begrepp. Män, män och åter män finns inblandade i diskussionerna konstaterar jag. Vissa skäms, andra är förbannade, vissa känner sig orättvis behandlade och några letar efter den "råa" mannen. Alla är överens om att det behövs en förändring för mannen. Något måste göras! Av vem? för vem?
Jag sitter på ett café mitt i centrala Malmö när jag skriver detta inlägg. Det är lunchtid. Jag tittar mig omkring och ser 17 personer i lokalen, av dessa verkar 7 personer vara cis-män. Cis som kommer från latinet och betyder "på samma sida" och motsatsen blir då "på andra sidan om" eller så kan en använda ordet trans. Det är redan här det tar stopp för mig när jag ska försöka skriva om män, maskulinitet, feminism och jämställdhet. Vi delar upp världen i män och kvinnor, cis och trans, ja och nej, rik och fattig, ung och gammal, vegetarian och köttätare, barn och vuxen, normal och funktionshindrad, digitalt och analogt, pc och mac, ettor och nollor, dag och natt. Jag skulle kunna hålla på ganska länge med dessa motsatta poler som ska hjälpa oss att definiera vår identitet, vardag och vår position i alla de grupper vi frivilligt eller ofrivilligt medverkar i. Men hjälper de oss alltid? Skapar de istället en klimat där vi hela tiden behöver leta efter olikheter för att ställa oss mot varandra? Hur ska vi någonsin kunna uppnå jämställdhet? Handlar det att få män i maktpositioner att förstå att de har makt och ge upp den? Ge bort den? Vem vill ha makten? Och om ingen har den, vad händer då? Eller ska makten delas upp jämställt mellan alla? Vad händer då med de som säger upp sin makt? Vad händer med dem som har makt men är omedvetna om det?
Är det så vi tänker oss att vi ska uppnå jämställdhet? En maktfördelning? Är det så vi kan hjälpas åt att skapa rättigheter som gäller alla som går under begreppet människa? För just där, just i det begreppet lyckas jag hitta den minsta och mest tydliga gemensamma nämnare jag kan komma på. Oavsett kön, hudfärg, kulturell bakgrund, trosats, kostpreferens eller sexuell läggning så har vi alla det gemsamt. Vi är människor. Där är vi lika. Ingen av oss kan komma och säga till någon annan: Du där! du är inte människa. Vad är motsatsen? utomjording? djur? Det skulle vara befängt att bara kalla någon för utomjording elelr djur och mena det bildligt. Oavsett om du anses vara en person med  rasistiska och/eller sexistiska åsikter.
Vi är lika från minsta cell till hur vi fungerar och interagerar. Vågar vi stå pall för att vi faktiskt är av samma art? Jag vet inte om vi kan göra det men jag tänker försöka. Jag tänker se dig som människa allra först och allra sist i vårt möte. Däremellan kommer jag att lyssna på dina definieringar. Även när jag ogillar dina åsikter och när ditt beteende är uppåt väggarna fel kommer jag att lyssna och påminna mig själv om att du är människa. Dvs du har förmågan att förstå. Du har förmågan att förändras och jag vet framförallt att du har har förmågan att lära! Precis som jag har.

Jämställdhet kan börja på många nivåer men enklast är att börja med dig själv påstår jag. Du kan börja nu, eller om en stund, eller imorgon. Dvs makten håller du i dina händer. Oavsett om du väljer att engagera dig i en rörelse, specifik fråga eller om du vågar titta inåt och vågar syna dina fördomar. Fördomar i sig är inte fel. Det är när vi gör dem till en sanning som vi skapar en skev verklighetsuppfattning. Verkligheten ligger någonstans mellan vad du ser och vad alla andra omkring dig ser. Därför bör vi vara mer intresserade att börja våga fråga vad andra som inte är som oss ser. Och när vi frågar bör vi även lyssna. Ta ett djupt andetag och lyssna. När du har lyssnat färdigt så fråga och fråga igen. Det värsta som kan hända är att du inte förstår och när du inser det, inser du också att du saknar en pusselbit i den gemensamma verkligheten.
Så börja nu! ställ en fråga och lyssna. Kanske imorgon är din värld större och din förståelse bredare.

söndag 5 januari 2014

Mannens lycka - vad är det?



Vad är mannens lycka? Frågan väcktes av SVT-serien Fröken Frimans krig. En serie om hur Sverige har sett ut en gång i tiden. Hur vi kränkte människor pga deras kön. Hur vi människor låter oss bli kränkta och orättvist behandlade pga strukturer som vi tror är fasta. Om jämställdhet och frågan kring kvinnor och män intresserar dig eller väcker nåt i dig ska du se den.



I serien säger en av karaktärerna följande om Fröken Friman:
"Hon kanske hade varit annorlunda om hon hade fått uppleva det som är kvinnans lycka: ett hem, en make, barn att älska."

Den meningen, det uttalandet fick mig att fundera på vad mannens lycka är januari 2014 i Sverige. Vad tror vi att mannen behöver för att känna och uppleva lycka?
Ett jobb?
Ett välbetalt arbete?
En familj att försörja för att känna sig behövd?
Andra män att mäta sig med?
Eller handlar det om personligt utrymme?
Politisk engagemang och föräldrarskap?
Eller ska vi vara mer ärliga och säga: pengar, makt och sex?

Är jag ute och cyklar om jag säger att maskuliniteten befinner sig i en kris? En otrygg plats, en otydlig roll eller ännu värre; på samma plats där den var i den serien jag hänvisar till ovanför?
Är jag helt fel ute när detta förtydligas av Zlatans kommentar:
– Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Det går inte att jämföra, snälla. Den uppmärksamheten som svensk damfotboll får i Sverige, det är ingen annan i världen utav damspelare som får det i sitt eget land. Bara det är en fantastisk sak. Men det här betyder inte att jag inte uppskattar det de gör, de har gjort det fantastiskt bra och kommer att fortsätta göra det fantastiskt bra. Men det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Och sedan när jag kommer utanför Sverige jämförs jag med Ronaldo och Messi. Hallå, på vilken nivå är vi? Det är ett skämt, säger han till tidningen.
Eller svenska herrlandslagets Anders Svenssons (eller heter det bara landslaget när det bara är män som spelar?) uttalanden kring historien om bilen och Therese Sjögran:
– Jag förstår jämställdhet och så, men marknaden styr, det är ju så. Jag vill verkligen betona att i en perfekt värld hade det varit samma intresse och samma löner. Då hade det inte varit något tjat. De tränar ju precis lika mycket som vi gör. Dessutom måste många av dem jobba vid sidan av, det är otroligt imponerande. Men damlandslaget är en ren förlust medan herrlands­laget drar in massa pengar som gör att dam- och ungdomslandslagen kan åka på sina resor.
...eller om de sk. "buskislagen"
– Det är ju bittert när man ser de här buskislagen som gått vidare. Honduras är där, vad fan är det frågan om? säger han i intervjun med Aftonbladet.
Hur var det nu jag skrev, pengar makt och sex? Pengar och makt finns tydligt markerade i citaten ovan. Den som har, den har och behåller. Varför ge möjligheten till nån annan?
Tyvärr kan jag inte ställa mig bakom varken dig Anders eller dig Zlatan. Hade vi varit på skolgården hade jag förmodligen kaxat mig tillbaka såsom alfahanar gör. Det hade inte hjälpt mycket. Det hade fått oss att cementera ytterligare maskuliniteten som en bakåtsträvande och reptilhjärnestyrd social konstruktion.

Jag läser en artikel länkad från Facebook. Titeln lyder "Män ligger bakom allt dåligt i världen"
Jag avskyr att jag måste hålla med om det Johan Forsberg säger medan jag tar mig igenom journalistens frågor och Johans svar. Mitt i detta mörka bild av vad maskuliniteten gör med människor idag får jag lust att lyfta allt gott män gjort. Som ett försvarstal, men det funkar inte så. Jag kan inte ursäkta ett slag i ansikte eller en medveten kränkning mot en människa mot alla smarta uppfinningar som män har kommit på eller alla upptäckter männen har gjort. Som Zlatan själv påpekade. Det går inte att jämföra, snälla.

Så mitt i denna nästan uppgiva tanke- och känslokedja så landar jag där jag började. Nämligen i hur feminismen har kämpat och lyckats någorlunda väl med att skapa utrymme för kvinnan i samhället och i sina sexuella uttryck. Långt ifrån jämställt samhälle idag men en bra bit från Fröken Frimans verklighet. Kan feminismen få män att förstå dessa strukturer och vara en motkraft till "allt dåligt i världen"?

Så vad är mannens lycka då? Förmodligen densamma som kvinnans. Jag slänger fram hypotesen att lycka inte har med män eller kvinnor att göra. Men att strukturerna som delar upp oss i män och kvinnor påverkar möjligheten för oss att uppleva lyckan på ett individuellt plan. Lycka är något individuellt som bör sökas på egen hand men som kommer alltid att påverkas av stereotyper av män och kvinnor samt förväntningarna kring dessa.
I min hypotes finns också en förhoppning om att vi kan lyckas lära varandra värdesättningen av omtanke, engagemang i relationer och förmågan till empati. Med kunskap om dessa tre saker hade vi  sluppit många övertramp oss människor emellan. Och ett övertramp mindre är en möjlighet för en inbjudan istället. En inbjudan att upptäcka likheter snarare än att leta efter och fastställa skillnader.

Jag avslutar med att länka till en sida med spännande innehåll. Kanske kan du hitta frågor som startar en eftertanke eller en ny process hos dig.
http://goodmenproject.com/bits-and-pieces/the-mask-you-live-in-engaging-the-masks-men-wear-to-prove-themselves-video/