torsdag 16 april 2015

Rådfrågningsbyråer - en ungdomsmottagning för vuxna

Sitter vid frukostbordet med en av Rfsu:s skrifter från 1936. Sexualkunskap är dess titel. Den innehåller bilder på könsorgan i genomskärning och underrubriker som sexualdriften i ålderdomen och sexuell moral. Rasbiologin finns också omnämnd och som Ottar själv uttryckte det: -Vi visste inte bättre på den tiden. Vad som är anmärkningsvärt är texten på omslagets insida. RFSU:s sexualpolitiska mål och program. Det är andra punkten som väcker min uppmärksamhet. 
Så här står det:
"Upprättande av rådfrågningsbyråer - fasta i städerna, ambulerande på landsbygden - vilka ge vägledning i alla sexualfrågor."
 ALLA sexualfrågor! 2015 års påskhelg har precis passerat och jag vågar säga att vi har ännu inte lyckats med målen som RFSU satte upp 1936. Snart 80 år gamla mål och visioner. snart 80 år gamla kunskaper och behov som ännu inte är tillfredställda. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör att vi undviker sexualiteten på en strukturell och professionell nivå? Sexualiteten är och förblir något vi måste förhålla oss till hela våra liv. Oavsett ålder, relationer, kroppens funktionsduglighet eller plats på jorden vi befinner oss på. Den finns ständig närvarande i mer än bara den sexuella akten. Sexualiteten är mer än orgasmen, onanin, det knapplösa knullet eller boolibompasexet. WHO beskriver det på ett sätt jag kan instämma och enkelt förstå att sexualiteten är nåt komplext och i ständig förändring

"Sexualitet är en integrerad del av personligheten hos varje människa; man, kvinna och barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas från andra livsaspekter Sexualitet är inte synonymt med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan få orgasm eller inte, och är inte heller summan av våra erotiska liv.

Sexualitet är mycket mer; den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet, den uttrycks i vad vi känner, hur vi rör oss, hur vi rör vid andra och själva tar emot beröring Sexualitet påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och genom detta vår fysiska och psykiska hälsa."

Ändå finns så få platser att få rådgivning på eller rådfrågning som RFSU kallade det 1936. Detta är en av anledningarna att Linda och jag valde att starta
Sexvägledarna. Vi vill professionalisera sexualitetsfrågan så att yrkesverksamma vågar ta upp frågor med sina patienter. Vi vill visa på att det är inte bara ungdomar som behöver prata sex, sexualitet, relationer och känslor. Det är varje människas rättighet att ha en plats för detta i dagens moderna samhälle. Vi vill inte enbart prata lagar och rättigheter, vi vill ge möjligheter för människor att ha en plats att bekvämt kunna och våga prata om det intima. En plats där skam, skuld och okunskap kan få ha plats och kanske vändas till kunskap, lust och omtanke. En plats som respekterar individens syn och upplevelse.
Att få möjlighet att skapa åtminstone en av dessa byråer som RFSU pratade om är en uppgift jag har tagit på mig och som jag hoppas att fler blir inspirerade av. Min önskan är att ni därute, ni som lever i er egen kropp och med era frågor och funderingar kring sex, sexualitet och relationer. Våga ställ krav. Våga prata om det intima och det privata. På så sätt kanske om 80 år så är Sexvägledarna bara en rad i historieböckerna och inlägg som dessa inte längre vanliga.

Ps. Tack Miss J för skrifterna.



tisdag 21 januari 2014

maskulinitet, feminism, jämställdhet och minsta gemensamma nämnaren

De senaste veckor som gått har bl a handlat väldigt mycket om män, rasism, maskulinitet, samtycke och feminism. Begrepp som upptagit mycket medietid och bloggutrymme i en digitala världen men även i den fysiska världen. Själv har jag hamnat i spännande diskussioner med vänner, familj och bekanta kring alla nämnda begrepp. Män, män och åter män finns inblandade i diskussionerna konstaterar jag. Vissa skäms, andra är förbannade, vissa känner sig orättvis behandlade och några letar efter den "råa" mannen. Alla är överens om att det behövs en förändring för mannen. Något måste göras! Av vem? för vem?
Jag sitter på ett café mitt i centrala Malmö när jag skriver detta inlägg. Det är lunchtid. Jag tittar mig omkring och ser 17 personer i lokalen, av dessa verkar 7 personer vara cis-män. Cis som kommer från latinet och betyder "på samma sida" och motsatsen blir då "på andra sidan om" eller så kan en använda ordet trans. Det är redan här det tar stopp för mig när jag ska försöka skriva om män, maskulinitet, feminism och jämställdhet. Vi delar upp världen i män och kvinnor, cis och trans, ja och nej, rik och fattig, ung och gammal, vegetarian och köttätare, barn och vuxen, normal och funktionshindrad, digitalt och analogt, pc och mac, ettor och nollor, dag och natt. Jag skulle kunna hålla på ganska länge med dessa motsatta poler som ska hjälpa oss att definiera vår identitet, vardag och vår position i alla de grupper vi frivilligt eller ofrivilligt medverkar i. Men hjälper de oss alltid? Skapar de istället en klimat där vi hela tiden behöver leta efter olikheter för att ställa oss mot varandra? Hur ska vi någonsin kunna uppnå jämställdhet? Handlar det att få män i maktpositioner att förstå att de har makt och ge upp den? Ge bort den? Vem vill ha makten? Och om ingen har den, vad händer då? Eller ska makten delas upp jämställt mellan alla? Vad händer då med de som säger upp sin makt? Vad händer med dem som har makt men är omedvetna om det?
Är det så vi tänker oss att vi ska uppnå jämställdhet? En maktfördelning? Är det så vi kan hjälpas åt att skapa rättigheter som gäller alla som går under begreppet människa? För just där, just i det begreppet lyckas jag hitta den minsta och mest tydliga gemensamma nämnare jag kan komma på. Oavsett kön, hudfärg, kulturell bakgrund, trosats, kostpreferens eller sexuell läggning så har vi alla det gemsamt. Vi är människor. Där är vi lika. Ingen av oss kan komma och säga till någon annan: Du där! du är inte människa. Vad är motsatsen? utomjording? djur? Det skulle vara befängt att bara kalla någon för utomjording elelr djur och mena det bildligt. Oavsett om du anses vara en person med  rasistiska och/eller sexistiska åsikter.
Vi är lika från minsta cell till hur vi fungerar och interagerar. Vågar vi stå pall för att vi faktiskt är av samma art? Jag vet inte om vi kan göra det men jag tänker försöka. Jag tänker se dig som människa allra först och allra sist i vårt möte. Däremellan kommer jag att lyssna på dina definieringar. Även när jag ogillar dina åsikter och när ditt beteende är uppåt väggarna fel kommer jag att lyssna och påminna mig själv om att du är människa. Dvs du har förmågan att förstå. Du har förmågan att förändras och jag vet framförallt att du har har förmågan att lära! Precis som jag har.

Jämställdhet kan börja på många nivåer men enklast är att börja med dig själv påstår jag. Du kan börja nu, eller om en stund, eller imorgon. Dvs makten håller du i dina händer. Oavsett om du väljer att engagera dig i en rörelse, specifik fråga eller om du vågar titta inåt och vågar syna dina fördomar. Fördomar i sig är inte fel. Det är när vi gör dem till en sanning som vi skapar en skev verklighetsuppfattning. Verkligheten ligger någonstans mellan vad du ser och vad alla andra omkring dig ser. Därför bör vi vara mer intresserade att börja våga fråga vad andra som inte är som oss ser. Och när vi frågar bör vi även lyssna. Ta ett djupt andetag och lyssna. När du har lyssnat färdigt så fråga och fråga igen. Det värsta som kan hända är att du inte förstår och när du inser det, inser du också att du saknar en pusselbit i den gemensamma verkligheten.
Så börja nu! ställ en fråga och lyssna. Kanske imorgon är din värld större och din förståelse bredare.

söndag 5 januari 2014

Mannens lycka - vad är det?



Vad är mannens lycka? Frågan väcktes av SVT-serien Fröken Frimans krig. En serie om hur Sverige har sett ut en gång i tiden. Hur vi kränkte människor pga deras kön. Hur vi människor låter oss bli kränkta och orättvist behandlade pga strukturer som vi tror är fasta. Om jämställdhet och frågan kring kvinnor och män intresserar dig eller väcker nåt i dig ska du se den.



I serien säger en av karaktärerna följande om Fröken Friman:
"Hon kanske hade varit annorlunda om hon hade fått uppleva det som är kvinnans lycka: ett hem, en make, barn att älska."

Den meningen, det uttalandet fick mig att fundera på vad mannens lycka är januari 2014 i Sverige. Vad tror vi att mannen behöver för att känna och uppleva lycka?
Ett jobb?
Ett välbetalt arbete?
En familj att försörja för att känna sig behövd?
Andra män att mäta sig med?
Eller handlar det om personligt utrymme?
Politisk engagemang och föräldrarskap?
Eller ska vi vara mer ärliga och säga: pengar, makt och sex?

Är jag ute och cyklar om jag säger att maskuliniteten befinner sig i en kris? En otrygg plats, en otydlig roll eller ännu värre; på samma plats där den var i den serien jag hänvisar till ovanför?
Är jag helt fel ute när detta förtydligas av Zlatans kommentar:
– Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Det går inte att jämföra, snälla. Den uppmärksamheten som svensk damfotboll får i Sverige, det är ingen annan i världen utav damspelare som får det i sitt eget land. Bara det är en fantastisk sak. Men det här betyder inte att jag inte uppskattar det de gör, de har gjort det fantastiskt bra och kommer att fortsätta göra det fantastiskt bra. Men det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Och sedan när jag kommer utanför Sverige jämförs jag med Ronaldo och Messi. Hallå, på vilken nivå är vi? Det är ett skämt, säger han till tidningen.
Eller svenska herrlandslagets Anders Svenssons (eller heter det bara landslaget när det bara är män som spelar?) uttalanden kring historien om bilen och Therese Sjögran:
– Jag förstår jämställdhet och så, men marknaden styr, det är ju så. Jag vill verkligen betona att i en perfekt värld hade det varit samma intresse och samma löner. Då hade det inte varit något tjat. De tränar ju precis lika mycket som vi gör. Dessutom måste många av dem jobba vid sidan av, det är otroligt imponerande. Men damlandslaget är en ren förlust medan herrlands­laget drar in massa pengar som gör att dam- och ungdomslandslagen kan åka på sina resor.
...eller om de sk. "buskislagen"
– Det är ju bittert när man ser de här buskislagen som gått vidare. Honduras är där, vad fan är det frågan om? säger han i intervjun med Aftonbladet.
Hur var det nu jag skrev, pengar makt och sex? Pengar och makt finns tydligt markerade i citaten ovan. Den som har, den har och behåller. Varför ge möjligheten till nån annan?
Tyvärr kan jag inte ställa mig bakom varken dig Anders eller dig Zlatan. Hade vi varit på skolgården hade jag förmodligen kaxat mig tillbaka såsom alfahanar gör. Det hade inte hjälpt mycket. Det hade fått oss att cementera ytterligare maskuliniteten som en bakåtsträvande och reptilhjärnestyrd social konstruktion.

Jag läser en artikel länkad från Facebook. Titeln lyder "Män ligger bakom allt dåligt i världen"
Jag avskyr att jag måste hålla med om det Johan Forsberg säger medan jag tar mig igenom journalistens frågor och Johans svar. Mitt i detta mörka bild av vad maskuliniteten gör med människor idag får jag lust att lyfta allt gott män gjort. Som ett försvarstal, men det funkar inte så. Jag kan inte ursäkta ett slag i ansikte eller en medveten kränkning mot en människa mot alla smarta uppfinningar som män har kommit på eller alla upptäckter männen har gjort. Som Zlatan själv påpekade. Det går inte att jämföra, snälla.

Så mitt i denna nästan uppgiva tanke- och känslokedja så landar jag där jag började. Nämligen i hur feminismen har kämpat och lyckats någorlunda väl med att skapa utrymme för kvinnan i samhället och i sina sexuella uttryck. Långt ifrån jämställt samhälle idag men en bra bit från Fröken Frimans verklighet. Kan feminismen få män att förstå dessa strukturer och vara en motkraft till "allt dåligt i världen"?

Så vad är mannens lycka då? Förmodligen densamma som kvinnans. Jag slänger fram hypotesen att lycka inte har med män eller kvinnor att göra. Men att strukturerna som delar upp oss i män och kvinnor påverkar möjligheten för oss att uppleva lyckan på ett individuellt plan. Lycka är något individuellt som bör sökas på egen hand men som kommer alltid att påverkas av stereotyper av män och kvinnor samt förväntningarna kring dessa.
I min hypotes finns också en förhoppning om att vi kan lyckas lära varandra värdesättningen av omtanke, engagemang i relationer och förmågan till empati. Med kunskap om dessa tre saker hade vi  sluppit många övertramp oss människor emellan. Och ett övertramp mindre är en möjlighet för en inbjudan istället. En inbjudan att upptäcka likheter snarare än att leta efter och fastställa skillnader.

Jag avslutar med att länka till en sida med spännande innehåll. Kanske kan du hitta frågor som startar en eftertanke eller en ny process hos dig.
http://goodmenproject.com/bits-and-pieces/the-mask-you-live-in-engaging-the-masks-men-wear-to-prove-themselves-video/



måndag 3 juni 2013

Någonting hotar kväva mig

Rubriken kommer från Petters senaste låt, håll om mig. Den berörde mig första gången jag hörde den och såg den framföras. Inte främst via låttexten som är det första jag ofta berörs av när det kommer till musik. Denna gång var det framförandet som väckte nåt i mig. I kombination med texten väcks en stark känsla hos mig som leder till en tanke. Men innan vi kommer dit låt mig börja från början. Fredag och Skavlan är på TV. Sist ut i programmet är Petter med sin nya låt. På scen står Magnus Lidehäll mer känd som Filthy, DJ Sleepy, välrenommerad inom hip hop kretsar. Sedan har han Salem Al Fakir på virveltrumma, Vincent Pontare på slide guitar och Daniel Adams Ray som sidekick/sångare. Alltså sex män, alla framgångsrika inom musik. Alla med en egen stil, ett eget image och utseende och en egen historia. Det gemensamma? Män. Det var sex stycken män. Inget konstigt egentligen, män i grupp finns överallt och hela tiden. De finns i styrelserummen, i riksdagen, fotbollsmatcherna, barerna, byggarbetsplatser mm. Vad vad annorlunda denna gång då? Jo, det är vad de säger. Refrängen i låten går: -Håll om mig, någonting hotar kväva mig. Håll om mig, bara du finns där för mig. Det är då jag får en rysning och någonting brister i mig. Vänta, vad sjunger han tänker jag? Vad säger han? Vem säger han det till?Det hinner uppstå tusen tankar innan det blir tydligt för mig. Detta är maskulinitetet 2013 personifierad tänker jag. Rädslan att bli krossad, kvävd, tillintetgjord. Rädslan att inte räcka till, att vara fast i en roll, i ett måste, i ett rum utan svängrum skapad av oss själva, driven och befäst av oss själva, dagligen.
I en sådan situation utan verktyg att handskas med dessa känslor tar reptilhjärnan över. Fly eller fäktas. Oavsett vilken väg du tar, väljer du det för att överleva. I ditt huvud iallafall.

När dessa känslor blir överväldigande lärde vi oss att fly, att gå därifrån, gå ut och spring, hugg lite ved, spela mer fotboll, rök på, kolla på porr, ha en otrohetsaffär. När vi väljer att stanna och fäktas blir vi problembarnen, rebellerna, knarklangarna, fotbollshuliganerna. Budskapet är: Se bara till att ta dig så långt bort från känslan du kan eller slåss mot den. Detta är mannen som misshandlar, ljuger, hatar jämställdhet, feminister och allt som kan tolkas som något som hotar kväva honom. Detta är mannen som drar sexistiska skämt och som inte tar ansvar för föräldrarollen. detta är mannen som inte vill släppa makten och mannen som inte har någon makt i maskulinitetens maktstrukturer. Håll om mig, någonting hotar kväva mig. Detta inlägg är inte ett sätt att ursäkta dessa beteenden. Jag söker bara svar till mannens oförmåga att växa och utvecklas in i en ny roll i det moderna samhälle vi lever i.  Jag bläddrar i gamla skrivböcker under tiden jag skriver detta inlägg och hittar lösa texter jag skrivit i unga år. Redan då en kamp om att förstå maskuliniteten. Var ska jag hitta en förebild eller flera ansikten på maskuliniteten jag inte riktigt köper? Jag hittar en mening. Jag vet inte var jag har skrivit av den eller hittat den: Skillnaden mellan pojkar och män är att pojkar tror att de en gång ska bli män medan män vet att de alltid kommer att vara simpla pojkar. Vad skulle hända om vi, som i Petters låt, vågade säga: -Håll om mig, någonting hotar kväva mig, håll om mig, bara du finns där för mig?

Kanske skulle vi våga växa när vi äntligen stannar kvar i dessa obehagliga, obekvämma och otrygga känslor och inser att de inte kommer att förgöra oss?

söndag 5 maj 2013

Jag säljer min kropp

Yes, efter en paus då jag varit skadad har jag återigen börjat erbjuda mina tjänster åt alla som vill köpa dem. Jag försöker minnas när jag först fick tanken om att ägna mig åt att ge folk njutning och många gånger även lättnad. Det var för flera år sedan då jag var på andra sidan, dvs en kund. Jag insåg att det var skönt och något jag kunde tänka mig att lägga ner pengar på. Då slog det mig att detta kunde jag göra. Det kunde vara en extra inkomstkälla och en rolig aktivitet som både jag och kunden kunde må bra av på flera plan, ekonomiskt, socialt och framförallt fysiskt.

Jag minns första kunden jag hade. Det var en outcall. Jag förberedde mig väl. Packade min väska, ordnade med hygienen, något som är A och O i denna bransch. Efter ett kort samtal med frågor om varför hon ville göra detta och lite om hennes tidigare erfarenhet. Medan jag förberedde mig och tog fram handdukar och oljor jag packat i väskan, tog hon av sig sina kläder och vi började. Hon var tyst av sig, jag var van att prata med de jag hade övat mig på under åren. Detta hade jag ju gjort med partners och även vänner förr. Då var det en lustfylld handling där pengar inte fanns inblandade. Nu var det en affärstransaktion. Det var nervöst och jag höll fokus på min uppgift och lät mig inte störas av min nervositet. Jag visste vad hon ville ha och märkte på hennes kropp hur jag skulle bearbeta den. 60 minuter senare var vi klara. Jag var svettig och hon var nöjd. Med ett leende gav hon mig pengarna vi hade kommit överens och sa att vi definitivt skulle boka en ny tid igen. Jag packade ihop mina oljor, mina handdukar och vek ihop min massagebänk innan jag lämnade hennes lägenhet nöjd och upprymd.

Föreställ dig nu att detta hade handlat om sex och inte om massage. Läs texten ovan igen men ha utgångspunkten att jag säljer sex. Vilken typ av sex bestämmer du själv.
Väcker texten andra känslor nu när du läser den för en andra gång med en annan utgångspunkt?

Läs texten en tredje gång. Den här gången föreställ dig att det fortfarande handlar om sex och att det är en kvinna som skrivit texten och kunden är en man. Vad väcker det för känslor nu då?

Sista tankeexperimentet. Föreställ dig nu att kvinnan som säljer sex kommer från ett icke skandinaviskt land och kan inte svenska så värst bra. (För att hjälpa dig på traven: Thailand, Rumänien, Nigeria, Peru osv.) Vad får du för känsla nu?

Min fråga till dig är vad är det som väcker våra känslor kring sexköp och sexförsäljning?
Är det sexet i sig? Är det för att normen säger att sex och kärlek hör samman och det bör inte göras på annat sätt? Någon sorts idolisering av det sexuella mötet? Eller handlar det mer om maktbegreppet? Mannens och kvinnans positioner gentemot varandra där sex blir ett vapen för maktutövning. Eller handlar det om ras och kolonialism där förutom man/kvinna-konceptet finns även ras, kulturell bakgrund och även exotifiering av kroppen som inte är vit/rosa med ljust hår och ljusa ögon?

Jag har inga svar på frågorna ovan, en är nyfiken på hur du tänker. Dela gärna med dig av dina funderingar.

torsdag 20 december 2012

Oönskad sexualitet, KAST, Preventell och önskan om en sexualitet att njuta av

Via facebook får jag syn på en artikel publicerad på RFSUs hemsida. Artikeln har rubriken: Många ringer hjälplinjen som ska förhindra övergrepp.
I artikeln kan jag läsa att en fjärdedel av alla som ringer till PrevenTell, som linjen heter, har köpt sex. Det finns även några som har sålt sex. De yngsta är 16 och de äldsta är 77. Artikeln beskriver vidare att många av de som ringer upplever att de ägnar för mycket tid åt tankar och fantasier som kretsar kring sex. Många har fått problem med relationer och ofta finner de ingen njutning alls i sexualiteten längre.

Denna bild stämmer väl överens med bilden jag har efter att ha arbetat med frågan de senaste fem åren. Tillsammans med min kollega Linda Byqvist har vi haft möjligheten att bygga ett arbete lite i blindo. Malmö stad satsade stort 2006 och startade projektet KAST som en del av att bekämpa prostitutionen. Det blev en fast verksamhet 2008. Linda och jag headhuntades till gruppen vid denna tidpunkt. Redan då hade våra föregångare, Svante och Gabriella, tydligt kartlagt sexhandeln på nätet och insett att beteendet är en handling och inte en del av identiteten. Därav att KAST i Malmö står för, Köp av sexuella tjänster och inte köpare av sexuella tjänster som det gör i andra städer i Sverige där verksamheten också finns.

När Linda och jag startade fanns det sex personer som kom till rådgivningen. Vi undrade om behovet inte var större än så. Vi upptäckte snabbt att människor hörde av sig för råd- och stöd i samband med att vi hade varit med i en artikel eller blivit intervjuad i radio eller TV. Vi började använda denna nyfunna kunskap för att nå målgruppen. Idag, fem år senare lämnar vi båda våra tjänster inom Malmö stad och KAST-verksamheten. Med oss har vi samtal med över 300 personer som har besökt eller kontaktat verksamheten, över 1500 samtalstimmar och enormt mycket kunskap. Verksamheten fortsätter vidare med sitt arbete med nya personer och med samma politiska uppdrag. Uppdraget att minska prostitutionen.

Vi lämnar inte bara med statistiska siffror, vi lämnar främst med en massa kunskaper om vilka faktorer som kan ibland spela roll för varför människor hamnar i situationer där sexualiteten kan bli en destruktiv kraft. Det som kommer att finnas med mig vidare var uttrycket: Tänk om jag hade vetat detta om sex och sexualitet, då kanske jag inte hade varit här. En mening som kunde se lite olika från person tillperson men som syftade på samma sak. Varför har ingen pratat om detta förut!

Det glädjer mig att se att vi alla har lyckats förändra samhället en aning på dessa fem år och det kunde vi se redan när Tiger Woods kom ut som, vad han själv kallade för, sexmissbrukare. Plötsligt hade en av världens, i mångas ögon, mest framgångsrika människa fallit från piedestalen. Världen hade förlorat en förebild. Han förlorade sina kontrakt med sponsorerna och tog en time-out från golfen. När en sånär perfekt person, på papper, plötsligt blir mänsklig och erkänner ett problem eller felgjorda val blir det enklare för oss andra som inte är stora förebilder eller oerhört duktiga inom ett område, att se på våra liv och relatera och jämställas på ett mänskligt nivå där det inte längre handlar om prestationer, utan om relationer, sexualitet och sex.
Jag läser vidare i artikeln:
De flesta som ringer är män men enligt initiativtagaren Katarina Öberg (ledamot i RFSU:s styrelse), är förvånansvärt många kvinnor.
- Vi har haft en strid ström av patienter sedan telefonlinjen öppnade. Vi visste att det fanns personer som behövde hjälp och vi ville underlätta för dem att hitta rätt. Ingen vet hur stort behovet är.
PrevenTell är Sveriges första hjälplinje vid oönskad sexualitet. Den invigdes i mars 2012 och är knuten till Centrum för andrologi och sexualmedicin på Karolinska sjukhuset.
Målet med telefonlinjen är att förebygga sexuella övergrepp genom att rikta sig mot personer som upplever att de inte kan kontrollera sin sexualitet.
- Det är självklart inte så att vi förordar att man inte ska ha någon sexualitet. Det handlar om omfattningen och riktningen av den. En del hör av sig och frågar om de tittar för mycket på porr. Då brukar vi svara; vad är för mycket för dig? Sexualiteten ska inte leda till lidande eller vara ett hinder för att fungera, säger Katarina Öberg.
Det är just här jag känner att vi alla måste börja med nästa steg. All ära åt Preventell, KAST och andra verksamheter som arbetar med sexualiteten när det har blivit ett problem men vi har alla en sexualitet, oavsett om den har blivit destruktivt eller ej. Vad är nästa steg då? Enligt min mening är att utöka det preventiva arbete med det promotiva. Att skapa forum och utrymmen för sexualiteten att finnas. Att veta var jag vänder mig när jag undrar något eller när jag ser signaler på att något inte funkar optimalt för mig, när jag känner mig osäker, tvivlar, rådlös eller skäms för något jag tänker eller fantiserar kring. Som ung hade jag ungdomsmottagningen att vända mig till. Där fanns en förväntan på att jag skulle vara nyfiken och experimentell. Nästan en förväntan på att jag skulle göra fel val eftersom jag var under en läroprocess. Jag undrar när tog den processen slut? Precis det datum jag blir 24 år så tillhör jag inte ungdomsmottagningens målgrupp längre. Så var tillhör jag nu? Ska jag vänta på att det går åt helvete för att jag ska få råd och stöd? Ska jag börja köpa sex eller vara på väg att begå sexuella övergreppför att få kunna prata om min sexualitet? Nu kanske jag målar fan på väggen och någonstans gillar jag att måla fan på väggen, för att om jag vet hur fan ser ut vet jag också hur nästa bild ska målas för att det inte ska bli fan på väggen. Utan kanske en mer behaglig, lekfull och rolig bild som jag trivs med att ha på min vägg. En bild jag kan känna mig trygg med, en bild som jag målar med andra och som jag kan njuta av. Precis som min sexualitet.

måndag 15 oktober 2012

whose night!?

Jag har en bekant som överraskad och nöjd beskrev sin upplevelse av Ladie's night. Hon lockas inte av föreställningar som Chippendales och hoppades att detta skulle vara annorlunda. Föreställningen var mycket bra, med artister som Magnus Uggla, Martin Stenmark, Andreas Johnson, Anders Timell, Martin Stenmarck och Hasse Brontén. - Det var en skön och bra blandning av musik, teater, spex, humor och en underbar känslan med alla tjejer där, berättade min bekant. Jag frågade vilka åldersgrupper som fanns representerade och om hon såg några män som besökte föreställningen? Allt från 18-åringar till kvinnor över pensionsålder fanns representerade men inga män syntes bland publiken. Föreställningen är inne på sitt sjunde år och säljer bra enligt arrangörerna själva. Jag börjar kika på hemsidan och blir nyfiken kring vem som ligger bakom och vad som startade hela konceptet. Jag hittar följande:
Ladies Night började som en dröm om att kunna erbjuda alla kvinnor en egen helkväll fylld med underhållning av världsklass, härlig gemenskap och fantastisk stämning. Sedan premiären 2006 har över 300 000 tjejer besökt Ladies Night – det känns helt otroligt, nästan overkligt. Ibland får jag frågan ”Vad är det som gör Ladies Night så speciellt?” Jag svarar att det som gör Ladies Night unikt är den stämning som uppstår när tusentals förväntansfulla tjejer möts för en kväll skapad endast för dem. Det är en känsla som inte går att beskriva – den måste upplevas!
David StenmarckProducent & Upphovsman
Jag inser att detta är ett lyckat koncept. De lyckades ju få min bekant att gå från ett " hoppas att detta inte är som Chippendales" till "Det var riktigt bra med en skön blandning av underhållning där alla bjöd på sig själva". - Härligt, säger jag tills en annan bekant säger att män får inte köpa biljetter. Hmm, tänker jag, kan detta stämma? Jag googlar och hittar flera artiklar, debattinlägg och intervjuer som berör detta ämne.
Från aftonbladet: "Ladies night diskriminerar män", Detta är hämtat från 2010. Något måste ha förändrats sen Stenmarck uttalade detta:
David Stenmarck, producent och initiativtagare till ”Ladies Night”, håller med om att det är könsdiskriminering.
– Ja, det får man väl säga. Men det finns så mycket annat som riktar sig till bara män. Jag tycker väl att tjejerna kan få en kväll om året, säger David Stenmarck.
Showen har tidigare anmälts men fallet har då avskrivits då det inte ansetts som ett tillräckligt allvarligt fall av diskriminering.
– Så det här är gammalt för mig. Men det är så jäkla kul att jobba med, att se de här idrottsarenorna där det för det mesta är fullt av män intas av tjejerna.
Jag söker vidare och tar mig till en aktuell biljettsidan. Klart jag ska kunna köpa en biljett till en svensk föreställning oavsett kulturell bakgrund, trosuppfattning, könsidentitet och sexuell läggning tänker jag. Men nej, här tar resan slut för mig. Kolla längst ner:






















Här är en mer färsk artikel i SvD: "Tveksam Stenmarck showar för tjejerna"
Vänta, i min naiva värld där mänskliga rättigheter gäller alla människor trode jag att jämställdhetsarbete bygger på att arbeta bort segregering och separatistiska tankar. Jämställdhet går i min värld hand i hand med demokratin. Där min familj och mina livserfarenheter har lärt mig att lika värde gäller alla individer oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, biologisk kön, musiksmak mm. Alla ska ha samma möjligheter. Här får inte jag vara med pga att jag enligt pappret och till utseendet är en man. Jag förstår inte, är detta på riktigt?

Låt mig då komplicera det hela ytterligare. Om Ladie's night är ett etablerat koncept skulle ett annat bolag kunna starta Men's night? Plocka fram världsstjärnor som är kvinnor och erbjuda en helhetsupplevelse till alla män som vill se detta. Är detta ett konstruktivt sätt att skapa ett jämställt samhälle? Vad sänder detta för signal till barn som håller på att förstå samhället och hitta sin roll i det. Vad säger vi egentligen med detta koncept? Är det inte detta vi vill arbeta bort? Männens exkludering av kvinnor i styrelserummet exempelvis?

När vi ändå är igång och komplicerar saker. Ta en av Ladie´s night artiklarna och byt ut alla ord där det står ladie, kvinnor och tjejer till invandrare och förtydliga detta vid biljettinköpet. Vad tänker du? vad känner du? Vänd på det och säg nu att detta är bara för svenskar (vilket i sig blir en tolkningsfråga, vem räknas som svensk idag och vem ansvarar för räknandet) Vad väcker det för tankar, känslor och associationer?

Jag är kluven och förvirrad men mina frågor fortsätter. Är ladies night öppet för alla kvinnor, oavsett sexuell läggning? Hur är det med transpersoner? Queer? De som vägrar välja kön? Är detta inte diskriminering!? Om det inte är det så avsäger jag mig all politisk aktivism, flyttar ut i bushen för att bli bitter och förlora all hopp för det moderna svenska samhället.

I min värld ska mina vänner, mina barn, mina föräldrar ha samma rättigheter och möjligheter oavsett deras biologiska kön. Det gäller åt alla håll och kanter. Eller som Gloria Steinem har uttryckt det:
A feminist is anyone who recognizes the equality and full humanity of women and men.